I förra veckan skrevs det historia inom friluftsparken på Kulturen i Lund. Vårt vårdträd, hästkastanjen, med den höga åldern av 160 år fick möta sitt öde. Efter flera decennier med järnvajrar som stöd har den nu tagits ner till en högstubbe. Vi som jobbar på Kulturen känner en stor tomhet och behöver sakta vänja oss vid det nya ljuset och möjligheterna till förnyelse.
Även Östarp har haft ett vårdträd, även det en hästkastanj, som stod straxt intill svinhuset framför porten till Gamlegård. Den togs ner i oktober 1956. Metoden för nedtagningen då var handsågar, mot arboristernas hjälpmedel idag som bestod av motorsågar och lift. Nja, de tog allt fram handsågen emellanåt också, ibland är ”handarbete” det enda rätta.
Framöver så vet jag att vi både på Östarp och i friluftsparken på Kulturen i Lund ska kunna plantera fler träd istället för att bara ta ner de som har blivit gamla och farliga. För som det mycket vackra ordspråket (som jag tror kommer från Kina) säger; ”Den som har planterat ett träd har inte levt förgäves.”